Hjärnsnurr

Ibland önskar man att man var bättre på att bara vara tyst då det ger så stora konsekvenser att inte vara det. Egentligen är det ju faktiskt upp till mej hur jag värderar min tid och vad jag gör med den. Jag behöver lägga mer tid på dom som sätter mej först helt enkelt. Gör jag inte det så kommer jag sluta som i en dröm jag hade en gång där jag åkte buss genom alla hållplatser och sedan försökte vända men ingen var kvar och väntade på mej.. Jag hade prioriterat helt galet. Nu blir det lite mer preciserat vad jag gör och när jag gör det så att jag får mer tid över till att lägga på annat också. 

 

Jag fick "alla-hjärtans-dag-inbjudan" till att hitta på saker den dagen men jag valde att hoppa över det.. Och nu idag analyserar jag varför? Hade det varit helt totalt som jag trott så hade jag inte haft problem med det heller.. Jag funderar faktiskt på om jag inte hade svarat ja på den saken om det hade varit en annan tid.. en tid tillbaka. I somras hade jag nog faktiskt tyckt att det vore helt toppen men så hände något och saker förändrades. Men det är dags att försöka att få till "normala" prioriteringar.. Ska jag prioritera om helt är det dags att sätta ena foten framför den andra och gå framåt. Nu helst nyss..

 

Jag ska börja se livet som det faktiskt ser ut och det är inte synd om mej. Idag ska jag skriva upp för CE.. det är därför jag skriver av mej alla hjärnspöken. När jag sätter mej i salen och skriver ska allt annat vara borta ur huvudet så nu låter jag bara allt flöda fritt ur skallen. Jag vill inte att någon ska ta åt sej eller bli ledsen av min "terapi".. jag behöver bara rensa för att kunna fylla skallen med körkortsteori.. Jag har vänner, familj och behöver egentligen inte vara ensam om jag lägger manken till...

 

Jag funderar på att börja leva ett mer "aktivt socialt liv". Släppa in människor innanför mitt skal och försöka utvecklas som social individ. Det har varit lite svalt på det området på sista tiden. Jag har stängt in mej och bara umgåts med väl kända människor och mestadels digitalt. En av mina närmaste pratar ofta om vikten av att träffa människor rent fysiskt (alltså på samma plats, inte fysiskt -fysiskt). Det blir så lätt så att man gömmer sej bakom mobilen eller datorn och tror att man är social som få... men är man verkligen det? 

 

Nu ska jag snart kasta på mej ett ansikte och sedan ska jag svänga förbi min mormor innan jag åker mot Bollnäs. 

 

Ska köra igenom teorin en gång först bara...